| 2 Kapitlet |
1 |
Så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja, åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor, -
|
2 |
för konungar och all överhet, så att vi kunna föra ett lugnt och stilla liv, på ett i allo fromt och värdigt sätt. -
|
3 |
Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare, -
|
4 |
som vill att alla människor skola bliva frälsta och komma till kunskap om sanningen. -
|
5 |
Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus, -
|
6 |
han som gav sig själv till lösen för alla, varom ock vittnesbördet skulle frambäras, när tiden var inne. -
|
7 |
Och själv har jag blivit satt till att vara dess förkunnare och apostel -- det säger jag med sanning, jag ljuger icke -- ja, till att i tro och sanning vara en lärare för hedningar. -
|
8 |
Jag vill alltså att männen allestädes skola förrätta bön, i det att de, fria ifrån vrede och disputerande, upplyfta heliga händer. -
|
9 |
Likaledes vill jag att kvinnorna skola uppträda i hövisk dräkt, att de blygsamt och tuktigt pryda sig, icke med hårflätningar och guld eller pärlor eller dyrbara kläder, -
|
10 |
utan med goda gärningar, såsom det höves kvinnor som vilja räknas för gudfruktiga. -
|
11 |
Kvinnan bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt underordna sig. -
|
12 |
Däremot kan jag icke tillstädja en kvinna att själv uppträda såsom lärare, ej heller att råda över sin man; fastmer må hon leva i stillhet. -
|
13 |
Adam blev ju först skapad och sedan Eva. -
|
14 |
Och Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen och förleddes till överträdelse. -
|
15 |
Dock skall kvinnan, under det hon föder sina barn, vinna frälsning, om hon förbliver i tro och kärlek och helgelse, med ett tuktigt väsende. -
|