3 Kapitlet

  En bön av profeten Habackuk; till Sigjonót.  

-

  HERRE, jag har hört om dig och häpnat. HERRE, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år. Mitt i din vrede må du tänka på förbarmande.  

-

  Gud kommer från Teman, den helige från berget Paran. Sela. Hans majestät övertäcker himmelen, och av hans lov är jorden full.  

-

  Då uppstår en glans såsom av solljus, strålar gå ut ifrån honom, och han höljer i dem sin makt.  

-

  Framför honom går pest, och feberglöd följer i hans spår.  

-

  Han träder fram -- därmed kommer han jorden att darra; en blick -- och han kommer folken att bäva. De uråldriga bergen splittras, de eviga höjderna sjunka ned. Han vandrar de vägar han fordom gick.  

-

  Jag ser Kusans hyddor hemsökta av fördärv; tälten darra i Midjans land.  

-

  Harmas då HERREN på strömmar? Ja, är din vrede upptänd mot strömmarna eller din förgrymmelse mot havet, eftersom du så färdas fram med dina hästar, med dina segerrika vagnar?  

-

  Framtagen och blottad är din båge, ditt besvurna ords pilar. Sela. Till strömfåror klyver du jorden.  

-

  Bergen se dig och bäva; såsom en störtskur far vattnet ned. Djupet låter höra sin röst, mot höjden lyfter det sina händer.  

-

  Sol och måne stanna i sin boning för skenet av dina farande pilar, för glansen av ditt blixtrande spjut.  

-

  I förgrymmelse går du fram över jorden, i vrede tröskar du sönder folken.  

-

  Du drager ut för att frälsa ditt folk, för att bereda frälsning åt din smorde. Du krossar taket på de ogudaktigas hus, du bryter ned huset, från grunden till tinnarna. Sela.  

-

  Du genomborrar deras styresmans huvud med hans egna pilar, när de storma fram till att förskingra oss, under fröjd, såsom gällde det att i lönndom äta upp en betryckt.  

-

  Du far med dina hästar fram över havet, över de stora vattnens svall.  

-

  Jag hör det och darrar i mitt innersta, vid dånet skälva mina läppar; maktlöshet griper benen i min kropp, jag darrar på platsen där jag står. Ty jag måste ju stilla uthärda nödens tid, medan det kommer, som skall tränga folket.  

-

  Ja, fikonträdet blomstrar icke mer, och vinträden giva ingen skörd, olivträdets frukt slår fel och fälten alstra ingen äring, fåren ryckas bort ur fållorna, och inga oxar finnas mer i stallen.  

-

  Likväl vill jag glädja mig i HERREN och fröjda mig i min frälsnings Gud.  

-

  HERREN, Herren är min starkhet; han gör mina fötter såsom hindens och låter mig gå fram över mina höjder. För sångmästaren, med mitt strängaspel.  

-