| 132 Kapitlet |
1 |
En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida, -
|
2 |
han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob; -
|
3 |
»Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger, -
|
4 |
jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer, -
|
5 |
förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.» -
|
6 |
Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden. -
|
7 |
Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall. -
|
8 |
Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark. -
|
9 |
Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble. -
|
10 |
För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde. -
|
11 |
HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron. -
|
12 |
Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron. -
|
13 |
Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning. -
|
14 |
Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust. -
|
15 |
Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest. -
|
16 |
Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt. -
|
17 |
Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde. -
|
18 |
Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.» -
|