69 Kapitlet

  För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.  

-

  Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.  

-

  Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.  

-

  Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.  

-

  Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.  

-

  Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.  

-

  Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.  

-

  Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;  

-

  främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.  

-

  Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.  

-

  Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.  

-

  Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.  

-

  Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.  

-

  Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.  

-

  Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.  

-

  Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.  

-

  Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.  

-

  Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.  

-

  Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.  

-

  Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.  

-

  Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.  

-

  De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.  

-

  Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;  

-

  må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.  

-

  Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.  

-

  Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,  

-

  eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.  

-

  Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.  

-

  Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.  

-

  Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.  

-

  Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.  

-

  Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.  

-

  När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.  

-

  Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.  

-

  Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.  

-

  Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.  

-

  Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.  

-