30 Kapitlet

  Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.  

-

  Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?  

-

  Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.  

-

  Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.  

-

  Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.  

-

  I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.  

-

  Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,  

-

  en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.  

-

  Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;  

-

  med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.  

-

  Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.  

-

  Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.  

-

  Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.  

-

  Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.  

-

  Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.  

-

  Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.  

-

  Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.  

-

  Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.  

-

  I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.  

-

  Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.  

-

  Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.  

-

  Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.  

-

  Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.  

-

  Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?  

-

  Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?  

-

  Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.  

-

  Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.  

-

  Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.  

-

  En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.  

-

  Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.  

-

  I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.  

-