| 17 Kapitlet |
1 |
Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott. -
|
2 |
Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa! -
|
3 |
Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag? -
|
4 |
Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera. -
|
5 |
Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta. -
|
6 |
Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag. -
|
7 |
Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans. -
|
8 |
De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse. -
|
9 |
Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer. -
|
10 |
Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis. -
|
11 |
Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär. -
|
12 |
Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in. -
|
13 |
Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; -
|
14 |
till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster». -
|
15 |
Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det? -
|
16 |
Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet. -
|